Sedan vi flyttade ut till landet har de 4 senaste somrarna passerat utan att jag haft ”semester”. Jag har studerat, utan sommaruppehåll/julledighet eller dyl. Jag har arbetat extra, på timme… så för att vara ledig krävs lång planering innan och sparande. Jag trodde aldrig att det var något jag skulle sakna, jag älskar ju platsen där vi bor och vill helst inte åka därifrån… någonsin.
Men jag gör det.
Saknar semester. Betald ledighet.
Även fast jag inte vill åka ifrån, så saknar jag möjligheten att vara ledig när barnen är det. Möjligheten att göra saker med dem på sommarlovet och möjligheten att fixa saker man skjutit upp hela vintern. Tro mig, det finns att göra.
Jag vet ju också att dagen kommer, när jag sitter och tänker det omvända. Att jag inte skulle vilja jobba heltid. Jag måste ju inte. Men jag som person måste. För mig. Jag vill också ha saker, göra saker och allt kostar pengar… så vill jag ha ngt, får jag jobba för det. För vissa kanske det låter hårt, men för mig är det en självklarhet. Spelar ingen roll vad partnern tjänar, jag vill tjäna mina egna deg och dra mitt strå till stacken jag med.
Lustigt det där… man är nog aldrig riktigt nöjd. Som Thomas Bodström sa på radio i morse ”det finns alltid de som har det värre. Hunden Laika t.ex. Hon skickades inte bara bort från sin familj, utan hon skickades bort… ensam ut i rymden.”
Så vad är en bal på slottet egentligen. Allt löser sig på ett eller annat sätt. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag ska göra.
.
CiNsO 